Plötsligt kom tita grå, skogens spöke  Foto: Thomas Bernhardsson

Jag har sen i mars fram tills nu följt en sparvugglehäckning som nyligen avslutades och åtminstone fyra ungar kom på vingar. De har varit en fantastisk tid att lära känna de små ugglorna och jag har spenderat MÄNGDER med timmar på denna plats. Häromdagen var jag med om en fantastisk upplevelse just där (utöver sparvugglornas familjeliv). Då jag suttit där så mycket har jag många gånger drömt om att en lappuggla skulle svepa förbi i gläntan där jag sitter. Just detta sa jag till min vän som satt med mig hos sparvugglorna denna morgon. Man måste ju få drömma. Ca 30 minuter senare blev plötsligt sparvugglehonan orolig, gav ifrån sig några udda visslingar som jag inte hört förut och flög rakt emot oss och landade över våra huvuden. I det ögonblicket anade jag också nåt stort svepa förbi alldeles nära min högra sida, och ut över gläntan gled en stor grå fågel. LAPPUGGLA! Den gled över gläntan och in i skogen på andra sidan. Jag och min vän beslutade att se om vi kunde hitta den. Oftast ett ganska hopplöst projekt då de för det mesta är som uppslukade av skogen. Men efter en del bergsklättring i jobbig terräng så satt den plötsligt där framför oss! Vi fick njuta av den i några minuter innan den beslutade sig för att förflytta sig igen. Den drog in i skogen och gick inte att återfinna. Sannerligen skogens grå spöke 🦉💚 Efter detta gick vi tillbaka, smått lyriska, till sparvugglorna som var igång att mata sina små igen och bara någon timme senare hoppade första ungen ur boet. Vilken morgon!